Smickra mig, och jag kanske inte tror dig. Kritisera mig, och jag kanske inte gillar dig. Ignorera mig, och jag kanske inte förlåter dig. Uppmuntra mig, och jag kommer inte att glömma dig. Älska mig och jag kanske är tvingad till att älska dig.
När man är mitt uppe i en historia är det ingen historia alls. Bara något tilltrasslat, ett undertryckt vrål, en förblindelse. Det är först efteråt det blir en historia över huvud taget, när man berättar den för sig själv eller för någon annan.
Natten håller jag av. Det är som om natten inte fanns till. Evigt talas det om solens och dagens prakt. Javisst har de prakt för öga och sans. Men det finns också i oss kammare dit solljuset inte når men som bara natten törs lista sig in till.
I ett samhälle som i det stora hela är fientligt mot judarna - och den situationen har existerat i alla länder där judar har levt ända fram till det tjugonde århundradet är det möjligt att assimileras enbart genom att assimilera antisemitismen.
Därför är fritiden det enda som har värde i det moderna samhället, och den moderna formen av exploatering handlar om just denna punkt: Hur kan vi stjäla individens fritid från dem? Detta är den moderna stadspolitikens största problem.
Det finns patienter som tror att man får feber av termometrar. Andra tror att krig kommer av vapen. De talar mot vapenbruk utan att tänka på att den yttrandefrihet som de utnyttjar har man bara i sjutton av de länder vilkas vapen de kritiserar.